//VIDEO – Frida Öhrn (Oh Laura)

Frida Öhrn är en riktigt cool katt. Jag spelade in en video på titelspåret från mitt nya album “Jonestown” med Frida för någon vecka sedan. Och för några dagar sedan när jag satt på konserthuset och tittade på utdelningen av Polar Music Prize så framförde hon en av Pink Floyds låtar. Det lät riktigt bra! Go Frida!

Sofia Talvik / Frida Öhrn – Jonestown

Mer om Frida Öhrn:
About Oh Laura and Frida Öhrn:
Oh Laura, formerly known as Laura, is a Swedish indie pop group from Stockholm. The band’s name comes from one of the heroines of the television series Twin Peaks, Laura Palmer. The group came into existence as a project of 2 friends from school, Jocke and Jorgen. They were both born and raised in Sweden, they’re both very talented musicians and composers. Jocke mainly composes music, Jorgen writes most of lyrics. They met Frida when Jocke was on the concert with his sister. Frida’s voice made on him such an unusual impression that he immediately proposed her a cooperation. Not much later Frida called her 2 friends, a bassist, Rikard and a drummer, Magnus and that’s how Oh Laura was born! Oh Laura is also known from having one of their wonderful songs “Release me” in a Saab commersial.

I’m bigger than The Verve!

At least in the eyes of Norran. Norran gives me 4 NV-balls (haha that sounded funny):

“Kanske är det dags för Sofia Talvik att slå på riktigt nu. Hon spelade på den amerikanska Lollapaloozafestivalen för en knapp månad sedan efter att ha fått viss uppmärksamhet i USA. Det som talar för denna dämpade singer/songwriter är ett starkt låtmaterial som ligger i samma landskap som Britta Persson och Anna Ternheim. Skillnaden är att Talvik är mer lättillgänglig, utan att för den delen kännas ytlig. “Jonestown” är hennes tredje album och innehåller en rad fina bitar, inte minst inledande “As Summer Pass”.
Per Strömbro

då var det slut på förhandslyssningen :-(

Japp! Nu får inte låtarna ligga uppe på myspace längre, men ni kan ju alltid köpa albumet om ni vill lyssna. Läs en lyssnares recension på “Jonestown” här:

Tankar från Söder

eller om du tror mer på SVD:s recensent som ger den en 3a och skriver:

“Att 29-åriga Sofia Talvik har döpt sin skiva efter ett ökänt massmord är ingen fingervisning om stämningen som råder på hennes tredje ­album. Jonestown är istället ytterst harmonisk i sin form med finstämda och traditionella gitarrpoplåtar som utan att skämmas slänger ett öga eller två bort över Atlanten. Att Talvik denna gång har slagit sina påsar ihop med Tobias Fröberg är kanske anledningen till att låtarna nu fått på sig poppigare kostymer. Jonestown är en snyggt välskräddad skiva med Clown som albumets mest estetiskt utmanande spår. ”
Kristin Lundell Svenska Dagbladet

SvD likes Clown

“Att 29-åriga Sofia Talvik har döpt sin skiva efter ett välkänt massmord är ingen fingervisning om stämningen som råder på hennes tredje album. Jonestown är istället ytterst harmonisk i sin form med finstämda och traditionella gitarrpoplåtar som utan att skämmas slänger ett öga eller två bort över Atlanten. Att Talvik denna gång har slagit sina påsar ihop med Tobias Fröberg är kanske anledningen till att låtarna nu fått på sig poppigare kostymer. Jonestown är en snyggt välskräddad skiva med Clown som albumets mest estetiskt utmanande spår. ”
Kristin Lundell, Svenska Dagbladet

En artists bekännelser!

Okej! Nu ska jag vara jäkligt uppriktig med er. Jag ska berätta precis hur det känns att få recensioner.
Tänk er först att ni jobbat på nåt i ett år. Ni har lagt ner svett, tårar och alla era sparade pengar på att göra en enda grej. Och att en utvald klick personer sen skulle bedöma den grejen. Det är inte så kul som det låter (och det låter inte ens särskilt kul).

Utåt sett har jag lärt mig att man ska hålla en fasad där man låtsas att man inte bryr sig om vartenda litet ord som recensenterna skriver, att processen varit viktigast och så vidare. Och att göra det är nog ett hyfsat bra självförsvar som kanske gör att det faktiskt blir lite lättare att ta en del skit. Men om jag ska vara ärlig så läser jag – och bryr mig om – vartenda litet ord.

Just nu verkar det som att Sverige delat upp sig lite i två läger, de som gillar “Jonestown” och de som inte är så imponerade. De som (oftast) gillar den eller åtminstone skriver utförliga och bra (och då menar jag inte nödvändigvis högt betyg) recensioner verkar ofta vara de som på riktigt har ett musikintresse och skriver för musiktidningar -sajter eller månadspress. De vet vad jag gjort innan, jämför och beskriver. (fast okej jag är trött att höra att jag påminner om Joni Mitchell för jag lyssnar faktiskt inte ens på henne – så släpp det är ni snälla).
Sen finns det de recensenterna som troligtvis aldrig hört talas om mig tidigare och definitivt inte har hört mina tidigare alster. De skriver oftast ytliga, menlösa recensioner som inte direkt handlar om musiken eller kvaliteten på den. Oftast är de recensionerna korta och fokuserar på saker som stått i pressreleasen – som att Jonestown är döpt efter en amerikansk sekt, eller var de tycker att musiken skulle passa te x “en solig höstdag i parken” (gå och häng er!). De recensionerna är värst, för inte bara är de rätt irrelevanta i sitt innehåll, oftast tråkiga och nedlåtade, man vet också att personen ifråga troligtvis mest lyssnar på Basshunter annars, och därför inte har nån koll på ens genre..

Det svåra med att läsa recensioner om nåt man gjort själv är att folk kan skriva en hel massa bra saker, men om de skriver en mening om nåt som är dåligt är det den enda meningen jag kommer ihåg. Den äter sig in i hjärnan och hjärtat på mig och får mig att känna mig helt värdelös. Så de här dagarna, nu när plattan är släppt är de absolut värsta under hela tiden man jobbar med den.

De absolut bästa recensionerna man kan få däremot, det är när folk som faktiskt köpt skivan mailar och säger att de gillar den. Men för att vara helt ärlig så skulle jag just nu helst låsa in mig i en mörk garderob och inte komma ut förrän nån gång nästa sommar.