Okej, jag vet att jag tjatar lite. Men jag gillar att ventilera mig på den här bloggen, för det är väl lite det som är meningen med att blogga. Jag är tillbaka på recensenterna och deras behov att jämföra folk, så jag tänkte försöka banka lite folkvett i dessa förkrympa hjärnor med några akademiska jämförelser.
PĂĄ 1800:talet tyckte ett Freud och nĂĄgra andra gubbar att det hade varit väldigt bekvämt om man kunde placera in folk i olika fack. De hade en bra liten modell i form av en triangel. I ena hörnet hade du kön (man/kvinna) i nästa hörn var genus (alltsĂĄ manligt/kvinnligt) det tredje hörnet var summan av de tvĂĄ andra – sexualtiteten (hetero/homo). Satte man “man” i hörn 1, “kvinnlig” i hörn 2 sĂĄ blev summan sĂĄklart homosexuell. Gubbarna tyckte att de hade slagit huvudet pĂĄ spiken. Var en man feminin var han naturligtvis homosexuell. Detta var historielektionen.
Den historiska triangeln…
Man kan ju nu tro att folk skulle utvecklats lite sen dess, men den där idén med att placera in folk i fack, den liksom fastnade eftersom det gjorde det så otroligt lätt att döma folk på olika sätt. Och folk är ju rätt så trångsinta och fördomsfulla i grund och botten. Problemet är ju bara att vissa liksom har rätt att uttrycka det lite oftare än andra. Så det är nu jag kommer till recensenter som inte vill annat än att placera in folk i fack.
När jag gav ut min första skiva blev jag jämförd med Joni Mitchell. Jag tänkte själv att det mĂĄste vara för att recensenten inte kände till nĂĄgra andra kvinnliga singer/songwriters för jag ser inga likheter mellan vĂĄra lĂĄtar och jag har heller aldrig varit nĂĄgot större fan av Joni även om jag sĂĄklart vet att mĂĄnga älskar hennes musik. Sen blev jag jämförd med Sophie Zelmani. Troligtvis för att hon är en av de fĂĄ svenska kvinnliga singersongwriters som hĂĄllt pĂĄ ordentligt länge. Jag tänkte egentligen inte mycket mer pĂĄ nĂĄn av dem, kände väl att det var rätt ok att bli jämförd pĂĄ ett positivt sätt med duktiga och etablerade artister. Vad vet jag, recensenternas lilla triangel var väl kanske “gitarr” i hörn 1, “kvinna” i hörn tvĂĄ och “joni mitchell” i hörn 3 som summa av de tvĂĄ tidigare. Lika fördomsfullt som gubbarna pĂĄ 1800:talet.
Den moderna triangeln…
Men nu. Nu släpper jag min tredje platta och det där med Joni och Sophie har liksom bitit sig fast. Nån börjar jämföra, en annan recensent utan fantasi läser detta, tar fasta på det och skriver det igen och tillslut blir det en snöbollseffekt av det hela. Men det absolut värsta är ändå att bli jämförd med Anna Ternheim. Ta inte detta fel, Anna är säkert jätteduktig. Jag har bara aldrig lyssnat på en enda av hennes skivor. Hennes första kom ett halvår innan min första (då hade min varit klar i ett år, det tar ett tag att göra och ge ut en platta). Hennes andra kom samma år som min andra och tydligen släpper hon sin tredje i november. Så hur i helvete får recensenterna in henne i den lilla triangeln? Hur ska jag kunna vara influerad av Anna när vi är precis samtida med allt vi gör? Bara tänk efter lite. Om det nu inte är så att jag känner Anna och hänger i hennes studio (vilket jag inte gör, varken det förra eller det senare) så finns det ingen möjlighet för henne att influera mig. Det gör mig så trött att folk hellre bara placerar in andra i fack som de tycker passar utan att ens tänka efter lite före. Och det händer ju inte bara mig utan alla som gör saker som bedöms offentligt. Men nästa gång jag läser en recension att jag låter som Joni, Sophie eller Anna så tror jag att jag tänker ge den recensenten en propp!
Den framtida triangeln…
