Okej, jag vet att jag tjatar lite. Men jag gillar att ventilera mig pÄ den hÀr bloggen, för det Àr vÀl lite det som Àr meningen med att blogga. Jag Àr tillbaka pÄ recensenterna och deras behov att jÀmföra folk, sÄ jag tÀnkte försöka banka lite folkvett i dessa förkrympa hjÀrnor med nÄgra akademiska jÀmförelser.
PĂ„ 1800:talet tyckte ett Freud och nĂ„gra andra gubbar att det hade varit vĂ€ldigt bekvĂ€mt om man kunde placera in folk i olika fack. De hade en bra liten modell i form av en triangel. I ena hörnet hade du kön (man/kvinna) i nĂ€sta hörn var genus (alltsĂ„ manligt/kvinnligt) det tredje hörnet var summan av de tvĂ„ andra – sexualtiteten (hetero/homo). Satte man “man” i hörn 1, “kvinnlig” i hörn 2 sĂ„ blev summan sĂ„klart homosexuell. Gubbarna tyckte att de hade slagit huvudet pĂ„ spiken. Var en man feminin var han naturligtvis homosexuell. Detta var historielektionen.
Den historiska triangeln…
Man kan ju nu tro att folk skulle utvecklats lite sen dess, men den dÀr idén med att placera in folk i fack, den liksom fastnade eftersom det gjorde det sÄ otroligt lÀtt att döma folk pÄ olika sÀtt. Och folk Àr ju rÀtt sÄ trÄngsinta och fördomsfulla i grund och botten. Problemet Àr ju bara att vissa liksom har rÀtt att uttrycka det lite oftare Àn andra. SÄ det Àr nu jag kommer till recensenter som inte vill annat Àn att placera in folk i fack.
NĂ€r jag gav ut min första skiva blev jag jĂ€mförd med Joni Mitchell. Jag tĂ€nkte sjĂ€lv att det mĂ„ste vara för att recensenten inte kĂ€nde till nĂ„gra andra kvinnliga singer/songwriters för jag ser inga likheter mellan vĂ„ra lĂ„tar och jag har heller aldrig varit nĂ„got större fan av Joni Ă€ven om jag sĂ„klart vet att mĂ„nga Ă€lskar hennes musik. Sen blev jag jĂ€mförd med Sophie Zelmani. Troligtvis för att hon Ă€r en av de fĂ„ svenska kvinnliga singersongwriters som hĂ„llt pĂ„ ordentligt lĂ€nge. Jag tĂ€nkte egentligen inte mycket mer pĂ„ nĂ„n av dem, kĂ€nde vĂ€l att det var rĂ€tt ok att bli jĂ€mförd pĂ„ ett positivt sĂ€tt med duktiga och etablerade artister. Vad vet jag, recensenternas lilla triangel var vĂ€l kanske “gitarr” i hörn 1, “kvinna” i hörn tvĂ„ och “joni mitchell” i hörn 3 som summa av de tvĂ„ tidigare. Lika fördomsfullt som gubbarna pĂ„ 1800:talet.
Den moderna triangeln…
Men nu. Nu slÀpper jag min tredje platta och det dÀr med Joni och Sophie har liksom bitit sig fast. NÄn börjar jÀmföra, en annan recensent utan fantasi lÀser detta, tar fasta pÄ det och skriver det igen och tillslut blir det en snöbollseffekt av det hela. Men det absolut vÀrsta Àr ÀndÄ att bli jÀmförd med Anna Ternheim. Ta inte detta fel, Anna Àr sÀkert jÀtteduktig. Jag har bara aldrig lyssnat pÄ en enda av hennes skivor. Hennes första kom ett halvÄr innan min första (dÄ hade min varit klar i ett Är, det tar ett tag att göra och ge ut en platta). Hennes andra kom samma Är som min andra och tydligen slÀpper hon sin tredje i november. SÄ hur i helvete fÄr recensenterna in henne i den lilla triangeln? Hur ska jag kunna vara influerad av Anna nÀr vi Àr precis samtida med allt vi gör? Bara tÀnk efter lite. Om det nu inte Àr sÄ att jag kÀnner Anna och hÀnger i hennes studio (vilket jag inte gör, varken det förra eller det senare) sÄ finns det ingen möjlighet för henne att influera mig. Det gör mig sÄ trött att folk hellre bara placerar in andra i fack som de tycker passar utan att ens tÀnka efter lite före. Och det hÀnder ju inte bara mig utan alla som gör saker som bedöms offentligt. Men nÀsta gÄng jag lÀser en recension att jag lÄter som Joni, Sophie eller Anna sÄ tror jag att jag tÀnker ge den recensenten en propp!
Den framtida triangeln…
