En artists bekännelser!

Okej! Nu ska jag vara jäkligt uppriktig med er. Jag ska berätta precis hur det känns att få recensioner.
Tänk er först att ni jobbat på nåt i ett år. Ni har lagt ner svett, tårar och alla era sparade pengar på att göra en enda grej. Och att en utvald klick personer sen skulle bedöma den grejen. Det är inte så kul som det låter (och det låter inte ens särskilt kul).

Utåt sett har jag lärt mig att man ska hålla en fasad där man låtsas att man inte bryr sig om vartenda litet ord som recensenterna skriver, att processen varit viktigast och så vidare. Och att göra det är nog ett hyfsat bra självförsvar som kanske gör att det faktiskt blir lite lättare att ta en del skit. Men om jag ska vara ärlig så läser jag – och bryr mig om – vartenda litet ord.

Just nu verkar det som att Sverige delat upp sig lite i två läger, de som gillar “Jonestown” och de som inte är så imponerade. De som (oftast) gillar den eller åtminstone skriver utförliga och bra (och då menar jag inte nödvändigvis högt betyg) recensioner verkar ofta vara de som på riktigt har ett musikintresse och skriver för musiktidningar -sajter eller månadspress. De vet vad jag gjort innan, jämför och beskriver. (fast okej jag är trött att höra att jag påminner om Joni Mitchell för jag lyssnar faktiskt inte ens på henne – så släpp det är ni snälla).
Sen finns det de recensenterna som troligtvis aldrig hört talas om mig tidigare och definitivt inte har hört mina tidigare alster. De skriver oftast ytliga, menlösa recensioner som inte direkt handlar om musiken eller kvaliteten på den. Oftast är de recensionerna korta och fokuserar på saker som stått i pressreleasen – som att Jonestown är döpt efter en amerikansk sekt, eller var de tycker att musiken skulle passa te x “en solig höstdag i parken” (gå och häng er!). De recensionerna är värst, för inte bara är de rätt irrelevanta i sitt innehåll, oftast tråkiga och nedlåtade, man vet också att personen ifråga troligtvis mest lyssnar på Basshunter annars, och därför inte har nån koll på ens genre..

Det svåra med att läsa recensioner om nåt man gjort själv är att folk kan skriva en hel massa bra saker, men om de skriver en mening om nåt som är dåligt är det den enda meningen jag kommer ihåg. Den äter sig in i hjärnan och hjärtat på mig och får mig att känna mig helt värdelös. Så de här dagarna, nu när plattan är släppt är de absolut värsta under hela tiden man jobbar med den.

De absolut bästa recensionerna man kan få däremot, det är när folk som faktiskt köpt skivan mailar och säger att de gillar den. Men för att vara helt ärlig så skulle jag just nu helst låsa in mig i en mörk garderob och inte komma ut förrän nån gång nästa sommar.

VIDEO// Papa Dee

På dagens videoduett så har jag bjudit in Papa Dee.

 Sofia Talvik / Papa Dee – Summer ended yesterday

Lite fakta om papa Dee:

Papa Dee is Swedens reggae pioneer, and has released albums for over twenty years. Right now he’s back in the spotlight with his new album “A Little Way Different”. The first single “Suzy Wong” is right now spinning on the Swedish radio.

In February and March 2008, Papa Dee could be seen on Swedish television every week. In his music documentary “Papa’s Kappsäck”  he travels the world, does interviews and jamsessions with domestic artists and musicians. While recording the episode in Jamaica, he put together a band consisting of some of the legendary musicians that created the sound for artists like Bob Marley, Pete Tosh, Burning Spear and Black Uhuru. The creative and overall vibe was so good that they decided to record a whole album.

When back in Sweden Papa Dee joined forces with an old friend/producer Kent Gillström at Cosmos Records. In the end of 2007 they went back to Jamaica and recorded an album consisting of classics and some originals. To be in the legendary Anchor Studio with these musicians was a childhood dream come true for Papa Dee.

Polarpriset

Idag var jag på prisutdelningen av polarpriset. Det var rätt kul även om jag aldrig varit varken ett fan av opera eller Pink Floyd (fast de var heta snubbar då det begav sig). Roligast var att se alla gästartister som uppträdde. Frida Öhrn som är så duktig är ju också med på mina live-videos på myspace och ligger uppe denna veckan. Då blev jag lite extra stolt när jag såg henne på scen! Go Frida!

Alla män i Turkiet vill ha mig!

I alla fall blev det tillströmning på DN-chatten när jag slängde ut ett meddelande i min update på facebook att man kunde chatta med mig. Turkar verkar gilla att chatta och de har ingen koll på att jag är artist heller, de vill bara gifta sig med en blond svensk tjej – fördomsfullt? Kanske, men kolla in de här meddelandena jag får på facebook och försök själv tyda vad de betyder:

“perfectoo a nice girl.u have got an attractive and innocent babyface”

“Hi Sofia
Let me to thank you and appreciated your acceptable to be as friend thanks 2 u and i hope we will be very close together my name is ADAM and i be in LA before and now i am working in gulf area as civil engineering i see your picture its so sexy and cute and you have very wonderful friends
let me hear from you very soon
best regards
with my hot kisses”

“Hello ! how are you sofia ? that’s so cute pic…”

“hello how r u its elias 32 male origine lebanese christian live in lidköping i like u and like be ur freind so we can be n touch by msn im wait ur mail as soon as possible”

okej, det var en från Libanon också, och det kommer liknande mail från förenade arabemiraterna, dubai och bangladesh också. Mina blonda tjejkompisar börjar klaga på att de får så mycket friend-förfrågningar på facebook från Turkiet och de har alltid en vän gemensamt – mig. Man måste ju le litegrand åt det i alla fall…