Tag: hemsida

Kolla in mina bästa låt-tips när du är besviken, på semester festsugen eller ja nåt annat:

http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4128182

Okej, jag vet att jag tjatar lite. Men jag gillar att ventilera mig på den här bloggen, för det är väl lite det som är meningen med att blogga. Jag är tillbaka på recensenterna och deras behov att jämföra folk, så jag tänkte försöka banka lite folkvett i dessa förkrympa hjärnor med några akademiska jämförelser.

På 1800:talet tyckte ett Freud och några andra gubbar att det hade varit väldigt bekvämt om man kunde placera in folk i olika fack. De hade en bra liten modell i form av en triangel. I ena hörnet hade du kön (man/kvinna) i nästa hörn var genus (alltså manligt/kvinnligt) det tredje hörnet var summan av de två andra – sexualtiteten (hetero/homo). Satte man “man” i hörn 1, “kvinnlig” i hörn 2 så blev summan såklart homosexuell. Gubbarna tyckte att de hade slagit huvudet på spiken. Var en man feminin var han naturligtvis homosexuell. Detta var historielektionen.

Den historiska triangeln…

Man kan ju nu tro att folk skulle utvecklats lite sen dess, men den där idén med att placera in folk i fack, den liksom fastnade eftersom det gjorde det så otroligt lätt att döma folk på olika sätt. Och folk är ju rätt så trångsinta och fördomsfulla i grund och botten. Problemet är ju bara att vissa liksom har rätt att uttrycka det lite oftare än andra. Så det är nu jag kommer till recensenter som inte vill annat än att placera in folk i fack.

När jag gav ut min första skiva blev jag jämförd med Joni Mitchell. Jag tänkte själv att det måste vara för att recensenten inte kände till några andra kvinnliga singer/songwriters för jag ser inga likheter mellan våra låtar och jag har heller aldrig varit något större fan av Joni även om jag såklart vet att många älskar hennes musik. Sen blev jag jämförd med Sophie Zelmani. Troligtvis för att hon är en av de få svenska kvinnliga singersongwriters som hållt på ordentligt länge. Jag tänkte egentligen inte mycket mer på nån av dem, kände väl att det var rätt ok att bli jämförd på ett positivt sätt med duktiga och etablerade artister. Vad vet jag, recensenternas lilla triangel var väl kanske “gitarr” i hörn 1, “kvinna” i hörn två och “joni mitchell” i hörn 3 som summa av de två tidigare. Lika fördomsfullt som gubbarna på 1800:talet.

Den moderna triangeln…

Men nu. Nu släpper jag min tredje platta och det där med Joni och Sophie har liksom bitit sig fast. Nån börjar jämföra, en annan recensent utan fantasi läser detta, tar fasta på det och skriver det igen och tillslut blir det en snöbollseffekt av det hela. Men det absolut värsta är ändå att bli jämförd med Anna Ternheim. Ta inte detta fel, Anna är säkert jätteduktig. Jag har bara aldrig lyssnat på en enda av hennes skivor. Hennes första kom ett halvår innan min första (då hade min varit klar i ett år, det tar ett tag att göra och ge ut en platta). Hennes andra kom samma år som min andra och tydligen släpper hon sin tredje i november. Så hur i helvete får recensenterna in henne i den lilla triangeln? Hur ska jag kunna vara influerad av Anna när vi är precis samtida med allt vi gör? Bara tänk efter lite. Om det nu inte är så att jag känner Anna och hänger i hennes studio (vilket jag inte gör, varken det förra eller det senare) så finns det ingen möjlighet för henne att influera mig. Det gör mig så trött att folk hellre bara placerar in andra i fack som de tycker passar utan att ens tänka efter lite före. Och det händer ju inte bara mig utan alla som gör saker som bedöms offentligt. Men nästa gång jag läser en recension att jag låter som Joni, Sophie eller Anna så tror jag att jag tänker ge den recensenten en propp!

Den framtida triangeln…

Okej! Nu ska jag vara jäkligt uppriktig med er. Jag ska berätta precis hur det känns att få recensioner.
Tänk er först att ni jobbat på nåt i ett år. Ni har lagt ner svett, tårar och alla era sparade pengar på att göra en enda grej. Och att en utvald klick personer sen skulle bedöma den grejen. Det är inte så kul som det låter (och det låter inte ens särskilt kul).

Utåt sett har jag lärt mig att man ska hålla en fasad där man låtsas att man inte bryr sig om vartenda litet ord som recensenterna skriver, att processen varit viktigast och så vidare. Och att göra det är nog ett hyfsat bra självförsvar som kanske gör att det faktiskt blir lite lättare att ta en del skit. Men om jag ska vara ärlig så läser jag – och bryr mig om – vartenda litet ord.

Just nu verkar det som att Sverige delat upp sig lite i två läger, de som gillar “Jonestown” och de som inte är så imponerade. De som (oftast) gillar den eller åtminstone skriver utförliga och bra (och då menar jag inte nödvändigvis högt betyg) recensioner verkar ofta vara de som på riktigt har ett musikintresse och skriver för musiktidningar -sajter eller månadspress. De vet vad jag gjort innan, jämför och beskriver. (fast okej jag är trött att höra att jag påminner om Joni Mitchell för jag lyssnar faktiskt inte ens på henne – så släpp det är ni snälla).
Sen finns det de recensenterna som troligtvis aldrig hört talas om mig tidigare och definitivt inte har hört mina tidigare alster. De skriver oftast ytliga, menlösa recensioner som inte direkt handlar om musiken eller kvaliteten på den. Oftast är de recensionerna korta och fokuserar på saker som stått i pressreleasen – som att Jonestown är döpt efter en amerikansk sekt, eller var de tycker att musiken skulle passa te x “en solig höstdag i parken” (gå och häng er!). De recensionerna är värst, för inte bara är de rätt irrelevanta i sitt innehåll, oftast tråkiga och nedlåtade, man vet också att personen ifråga troligtvis mest lyssnar på Basshunter annars, och därför inte har nån koll på ens genre..

Det svåra med att läsa recensioner om nåt man gjort själv är att folk kan skriva en hel massa bra saker, men om de skriver en mening om nåt som är dåligt är det den enda meningen jag kommer ihåg. Den äter sig in i hjärnan och hjärtat på mig och får mig att känna mig helt värdelös. Så de här dagarna, nu när plattan är släppt är de absolut värsta under hela tiden man jobbar med den.

De absolut bästa recensionerna man kan få däremot, det är när folk som faktiskt köpt skivan mailar och säger att de gillar den. Men för att vara helt ärlig så skulle jag just nu helst låsa in mig i en mörk garderob och inte komma ut förrän nån gång nästa sommar.